For real rock and punk fans


1980s


Angelic Upstarts

Det måste ha varit 1980. För så var det för det mesta. 
Jag hörde "Teenage Warning" och "I'm An Upstart" första gången. Självfallet skulle jag inte skriva om Angelic Upstarts om jag inte hade gillat vad jag hörde. Ännu ett exempel på ett band som jag fastnade för momentant.
De här låtarna finns på bandets första album, som f ö producerades av Jimmy Pursey från Sham 69.
Och jag har ett minne av att det där albumet hängde i taket på gamla Skivbutiken på Norra Rådmansgatan här i Gävle. Det var så man skyltade med LP:n på den tiden, hängde dem i trådar från taket.
Men låt oss nu inte gå händelserna (eller hängslena) i förväg.
Bandet bildades i South Shields, norra England sommaren 1977.
Första spelningen gjorde man på Pudsey Hudson Youth Club.
Originalmedlemmarna var: Thomas "Mensi" Mensforth (sång), Ray "Mond" Cowie (gitarr), och Derek "Decca" Wade på trummor.
Manager var fram till 1980 Keith Bell.
Andra som figurerat i bandet: Ronnie Rocker och basisterna Ronnie Wooden, Glyn Warren och Tony Feedback.
Bland trummisarna märks "Sticks" Warrington (som senare blev Cockney Rejects' trummis), Paul Thompson (som trummat åt Roxy Music), Chris White, Evo (som också trummat i The blood, Major Accident och Warfare).
Wade återkom till bandet och var med några år innan han åter lämnade. Brian Hayes kom ursprungligen med som kompgitarrist tills Mond lämnade Upstarts och Hayes blev den ende gitarristen i bandet.
Mensi är den ende originalmedlem som varit med i alla sättningarna.
I augusti 2006 uppgav Mensi att han skulle dra sig tillbaka, men uppmanade bandet att fortsätta med Chris Wright från bandet Crashed Out på sång.
Nu bestod bandet av Wright (sång), Dickie Hammond (gitarr), Neil "Newts" newton (också gitarr), Gaz "Geordie" Stoker på bas och Wade på trummor.
Mensi återförenades med bandet under den senare delen av 2007. Nu bestod bandet av Mensi på sång, Gaz "Geordie" Stoker på bas, Hammond på gitarr, Newts på gitarr och Brett Mulvaney (senare ersatt av Jonnie Halling) på trummor.
Bandet har utmärkt sig bl a p g a Mensis starka socialistiska och antirasistiska ställningstaganden.
Man tog dock även tagit ställning för arbetarna i Polen på åttiotalet i låten "Solidarity", som är en av bandets mest kända. Och likadant mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan då det begav sig.
Angelic Upstarts  existerar fortfarande och har ett tämligen späckat program med avseende på spelningar.
Och jag minns att deras kanonlåt "Never 'Ad Nothing" fanns med i tidningen Smash Hits, som jag brukade köpa. 
Lite historik
Melody Maker kallade Angelic Upstarts' första singel, "The Murder Of Little Towers" för ligistrock... Den gavs ut i väldigt limiterad upplaga på deras egen etikett Dead. i dag så gott som omöjlig att få tag på.
Small Wonder och Rough Trade slog sig därför ihop och gav ut singeln i stora upplagor.
Singeln följdes upp med sedvanlig "Peel Session" oktober 1978.
Planen var nu att via Jimmy Pursey försöka få kontrakt med Polydor, men p g a en incident med en väktare och en snöboll omintetgjordes planerna.
Istället skrev man på för Polydor och i april 1979 fick man en Top 40-hit med den aggressiva "I'm An Upstart", som pressades som både singel och tolvtummare. Uppföljaren "Teenage Warning" kom in på Top 30 i augusti samma år, liksom även deras debutalbum med samma titel.
I april 1980 kom andra albumet "We Gotta Get Out Of This Place", som fått sin titel efter Animals' gamla fina låt som Angelic Upstarts här förädlade. 
Nu var EMI ute och dammsög efter alla punkband de kunde få tag på. Angelic Upstarts hamnade i deras stall. Nu släppte man den utmärkta singeln "Last Night Another Soldier" (i juli) 
Sticks lämnade nu bandet i protest mot att man sålt hans trumset för 20 pund utan att först ha tillfrågat honom. Han hamnade alltså i Cockney Rejects och ersattes av Paul Thompson, som alltså lämnade Roxy Music (!)
I november 1980 släppte man den finstämda singeln "England" (med B-sidan "Sticks' Diary", där man hånar den ovan nämnde trumslagargossen). 
Jag köpte singeln det året och anser att den är helt fantastisk.
Dessvärre missförstods den. Folk hade tydligen inte fattat att Mensi och grabbarna var 100% antirasister och trodde att det här var något slags National Front-pryl. Följaktligen fick man dåliga recensioner. Trist när folk inte fattar... "They don't understand", som Pursey sjöng.
Singeln "Kids On The Street" släpptes i januari 1981. Ännu en otrolig pärla. En av deras bästa, enligt min mening. Det var bandets sista singel som tog sig in på listorna i Storbritannien.
I mars samma år släppte man protestsången "I Understand" där Jake Burns från SLF och Terry Sharpe från Starjets körade. Inte heller den blev någon succé.
Tredje albumet "2 000 000 Voices" kom i juni 1981, oh där fanns bl a "Guns For The Afghan Rebels", ett klart ställningstagande mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan. Där finns även en duett med Honey Bane och Mensi.
I september 1981 släpptes man det sista albumet som skulle komma att nå de brittiska listorna, "Live". Ett i mitt tyckte utmärkt livealbum som jag verkligen rekommenderar. Första plattan med Tony Feedback på bas.
Och i mars 1982 kom poppiga "Still From The Heart"-albumet. Tydligen var det så att EMI försökte pusha bandet i en poppigare riktning...
Den sommaren spelade Angelic Upstarts bl a i Kanada med Professionals.
Anagram släppte singeln "Woman In Disguise" 1983, och sedan albumet "Reason Why" (samma år) och singeln "Solidarity". Dessa fick ett varmt mottagande. Paul Thompson satt nu bakom trummorna.
Mond lämnade bandet och Mensi började köra taxi. Angelic Upstarts var nära att splittras.
Man hankade sig fram med olika sättningar.
Själv tappade jag kollen runt 1984, så därför föredrar jag att avrunda här. Men som det redan framgått av det ovan nämnda så existerar Angelic Upstarts fortfarande och kryssar för fulla segel med fanan i topp. 
Det finns bara ett ord som kan beskriva Thomas Mensforth: Passion!

LARZ GUSTAFSSON 
 
Diskografin lyder som följer:

Studioalbum:

    Teenage Warning (August 1979, Warner Bros. Records) - No. 29 UK[8]
    We Gotta Get out of This Place (April 1980, WEA) - No. 54 UK
    2,000,000 Voices (June 1981, Zonophone/EMI) - No. 32 UK
    Still from the Heart (1982, Zonophone/EMI)
    Reason Why? (1983, Anagram/Cherry Red)
    Last Tango in Moscow (1984, Picasso)
    Power of the Press (1986, Gas)
    Blood on the Terraces (1987, Link)
    Bombed Out (1992, Dojo)
    Sons Of Spartacus (2002, Captain Oi!/Insurgence Records)
    The Dirty Dozen (2011, Spit album with Crashed Out)
    Bullingdon Bastards (2015, Boss Tuneage/Insurgence Records)[9]

Livealbum:

    Angelic Upstarts Live (September 1981, Zonophone/EMI) - No. 27 UK
    Live in Yugoslavia (1985, Picasso)
    Live & Loud (1988, Link)
    Greatest Hits Live (1991, Link)
    Live in Lubeck 1989 (1994, Bay City)
    Live from the Justice League (2001, TKO)
    Anthems Against Scum (2001, Insurgence)

Samlingsalbum:

    Angel Dust - The Collected Highs (1983, Anagram/Cherry Red)
    Bootlegs & Rarities (1985, Dojo)
    Lost & Found (1991, Link)
    Alternative Chartbusters (1991, AOK)
    Kids on the Streets (1993, Cleopatra)
    The Independent Punk Singles Collection (1995, Cherry Red)
    Rarities (1997, Captain Oi)
    The EMI Punk Years (1999, Captain Oi)
    Who Killed Liddle (1999, Recall)
    Punk Singles Collection (2004, Captain Oi)
 
 Singlar:

    "The Murder of Liddle Towers"/"Police Oppression" (1978, Dead Records, re-released on Rough Trade/Small Wonder Records, Repress)
    "I'm an Upstart"/"Leave Me Alone" (1979, Warner Bros.) - No. 31 UK
    "Teenage Warning"/"The Young Ones" (1979, Warner Bros.) - UK No. 29
    "Never 'ad Nothin'"/"Nowhere Left to Hide" (1979, Warner Bros.) - UK No. 52
    "Out of Control"/"Shotgun Solution" (1980, Warner Bros. Records) - UK No. 58
    "We Gotta Get Out of this Place"/"Unsung Heroes" (1980, Warner Bros. Records) - UK No. 65
    "Last Night Another Soldier"/"I Wish" (1980, Zonophone/EMI) - UK No. 51
    "England"/"Stick's Diary" (1981, Zonophone/EMI)
    "Kids on the Street"/"The Sun Never Shines" (1981, Zonophone/EMI) - UK No. 57
    "I Understand"/"Never Come Back" (1981, Zonophone/EMI)
    "Different Strokes"/"Different Dub" (1981, Zonophone/EMI)
    "Never Say Die"/"We Defy You" (1982, Zonophone/EMI)
    "Woman in Disguise"/"Lust for Glory" (1982, Anagram/Cherry Red) (Also released on 12" single)
    "Solidarity"/"Five Flew Over..." (1983, Anagram/Cherry Red) (Also released on 12" single)
    "Not Just a Name"/"The Leech" (1983, Anagram/Cherry Red) (Also released on 12" single?)
    "Machinegun Kelly"/"There's a Drink in It" (1984, Picasso)
    "Brighton Bomb" E.P (1985, Sparta Florida/Gas Music Ltd) (12" Single)
    "Brighton Bomb" (1987, Chameleon)
    "England's Alive" E.P. (1988, Skunx) (12" Single)
    "Angelic Upstarts/The Prowlers" (2014, Insurgence)[10]

DVD:n

    Angelic Upstarts Live: Solidarity (2005)

Källor: Wikipedia, Punky Gibbon och mitt eget huvud.
 

Angelic Upstarts

 


The Wall


Ingen fara. Den här gången ska jag INTE tjata om det där radioprogrammet som sändes 1978... Det här bandet fanns (tyvärr) inte representerat där
Jag upptäckte det senare, genom min gode vän Mikael Rosqvist (medredaktör på fanzinet X-Offender, som vi gjorde då det begav sig samt Bizex-B:s egen fotograf).
Han bandade nämligen in The Wall åt mig. Det var säkert, när detta skrivs (december 2016) 34 år sedan. 
Åren gick och mycket vatten har runnit i Gavleån och under broarna sedan dess. Via mitt frenetiska botaniserande bland punkklippen på YouTube upptäckte jag dem på nytt för några år sedan. Och nu kände jag direkt igen låtar som "Hobby For A Day" och "Uniforms". Stormförtjust började jag min vana trogen att tjata. Det där var nog 2012, för jag har för mig att Bizex-B repade inför punk- & bössafestivalen i Gasklockorna. Åke Idol visste givetvis genast vilka jag menade eftersom även han hade plattor med The Wall.
När jag nu fått förmånen och äran att medverka som skribent här tänkte jag skriva några rader om detta eminenta band, som dock tyvärr hamnat i skymundan. (Det är extra roligt att lyfta fram just sådana band...)
The Wall bildades tidigt 1978 i Sunderland (som Evert Taube sjöng att han seglade från till Sta Cruz), Tyne & Wear, UK. Och originalsättningen bestod av Ian Lowery (sång), andy Griffiths (bas & sång), John Hammond (sologitarr, sång) och Bruce Archibald (trummor).
Med denna sättning spelade man in bandets debutsingel "New Way", som släpptes i april 1979. Singeln sålde över 10 000 ex och spelades regelbundet i radio av John Peel.
Framgången gjorde att Lowery och Griffiths flyttade till London. det ville inte Hammond och Archibald och byttes därför ut mot Nick Ward (släkt med Alan?) på gitarr och Rab Fae Beith på trummor. Han hade tidigare trummat med Patrik Fitzgerald (som The Wall också turnerat med) och The Pack.  
Efter att man sammanstrålat med Paul Cook och Steve Jones bestämdes det att dessa två herrar skulle producera deras nästa singel "Kiss The Mirror"/"Exchange".  The Wall blev därmed det första punkbandet som producerades av en f d sex Pistols-medlem.
Rab blev bandets manager och deras första skivetikett Small Wonder gick i graven fixade han kontrakt åt The Wall med Fresh Records, varpå man gick in i studion och spelade in singeln "Ghetto". Trots att den ursprungligen spelades in med Lowery på sång spelades den nu in med The Walls nye vokalist Ivan Kelly (tidigare i Ruefrex).
Lowery hade bestämt att Ward skulle bytas ut, men de övriga i bandet var inte överens och bestämde istället att Lowery skulel bytas  ut (!) Quelle surprise!. Lowery bildade istället Ski Patrol (med Archibald) och The Folk Devils.  Han spelade även in solomaterial och dog 2001. F d Straps-gitarristen Andy Forbes började också spela med The Wall när Ward bestämde sig för att lämna bandet. Debutalbumet "Personal Troubles And Public Issues" gavs ut sent 1980.
Efter att Kelly oprovocerad attackerat en berusad man då bandet promenerat genom London sparkades sångaren omedelbart och Griffiths tog över sångmikrofonen.
The Wall spelade förband åt Stiff Little Fingers på deras "Go For It"-turné genom UK. Den var en stor framgång.
Man speladei samband med turnén in EP:n "Remembrance" med en stand in-basist som spelade live. 
När man kommit tillbaka från turnén hoppade Claire Bidwell från The Passions in på bas, så att Griffiths kunde koncentrera sig på sången.
Bandets andra album, "Dirges And Anthems"  släpptes i april 1982. Bandet hade nu skrivit på för Polydor (där ju även Rude kids låg). 
Polydor insisterade på att "Epitaph" skulle ges ut på singel, men EP:n "Hobby For A Day", som släppts på Fresh strax innan, slog ut den rent försäljningsmässigt. Så bandet fick lämna Polydor. The Wall var nu en duo bestående av Beith och Griffiths, som gjorde ett sista tappert försök - mini-LP:n "Day Tripper", innan bandet slutgiltigt upplöstes i slutet av 1982.
Beith spelade en kort tid med And Also The Trees innan han kom med i UK Subs 1984. Han startade också ett eget skivbolag som hette RFB samt jobbade som motorcykelmekaniker (fast inte med Mike och dom...)
Ett samlingsalbum med The Walls independentutgåvor släpptes på Captain Oi 1998.
The Wall återuppstod i augusti 2007 för ett gig på Rebellion-festivalen i Balckpool. Sju av bandets originalmedlemmar medverkade: Andy Griffiths (sång), Nick Ward (gitarr), Al Gregg (gitarr & bas), Andrew Forbes (gitarr), John Hammond (gitarr), Claire Bidwell (bas) och Mark Dywig (trummor). 
Detta följdes upp med ett livealbum 2009 på Captice Records.
I maj 2016 släpptes debutalbumet för första gången på CD av Westworld Recordings.

 
Lova att du kollar in länkarna nedan!
 
LARZ GUSTAFSSON

Diskografi:
Singlar/EP:n:

    "New Way" b/w "Suckers" / "Uniforms" (1979) Small Wonder SMALL13
    "Kiss the Mirror" / "Exchange" (September 1979) Small Wonder SMALL21(#26)
    "Ghetto" b/w "Another New Day" / "Mercury" (April 1980) Fresh FRESH17 (#19)
    "Remembrance" b/w "Hsi Nao" / "Hooligan Nights" (April 1981) Polydor POSP260
    Hobby For a Day EP - "Hobby For a Day" / "8334" / "Redeemer" (July 1981) Fresh FRESH27 (#14)
    "Epitaph" b/w "Rewind" / "New Rebel" (November 1981) Polydor POSP365
    Day Tripper 4 track 7" EP/10 track 12" EP (December 1982) No Future 02.21 (#21)

Album:

    Personal Troubles and Public Issues (1980) Fresh FRESHLP2(#18) CD: (2016) Westworld Recordings (WW0035CD)
    Dirges and Anthems (1982) Polydor POLS1048 initial copies had free 7" EP single (Plastic Smiles / Victims of Future Wars / Missing Presumed Dead) (RAB1)
    The Punk Collection (1998) Captain Oi! AHOY CD95
    The Wall - Live (2009) Opus/Captive Records CAPCD001
 

The Wall

 


Bizex-B

BIZEX-B I KORTA DRAG

Det började sent 1979. Eller tidigt 1980. Minnet sviker mig. 
Egentligen började det ännu tidigare.
Sommaren 1977. Expressen skrev om punken i London och visade bilder på punkare. Märkliga figurer, tyckte jag. Läste dock artiklarna.
Hösten 1978 hörde jag punk i ett radioprogram. Chelsea, 999, Alternative TV, Adverts, Boomtown Rats, Lurkers, The Now med flera. 
Och någon gång 1979 köpte jag en bok på Tempo i Gävle som hette "Punk Rock".
Men på Vasaskolan den där gången - om det nu var 1979 eller 1980 - kom en sympatisk man vid namn Mats Colling fram till mig och frågade om jag ville sjunga i ett band han var med i. Förbluffad tackade jag ja.
Troligen hade han hört talas om mig genom sin klasskamrat Patrik Strandqvist, som var min barndomskamrat och mångårige "bästis".
Sagt & gjort. Repningen skulle äga rum i en lokal ovanpå Vasaskolans dåvarande gymnastiksal. Jag anlände en iskall vinterdag med massor av snö
I lokalen träffade jag bl a blogginnehavaren, Peter Alzén, mer känd som Pecka, ovan nämnde Colling, Robban Ekelund, Rockis med flera.
Vad bandet hette är det ingen av oss som minns. Jag har för mig att de
t var något med IQ. Vi repade väl men av någon anledning rann det hela ut i sanden.
Ur spillrorna - om man nu får uttrycka sig så - växte i januari-februari 1980 fram ett band som hette Trash. Det bestod av mig på sång, Fritte Jonasson på gitarr, Dieter Wesslén på bas och Jacob Gordin på trummor.
En spelning blev det. Och bara en. Tillsammans med The Pillisnorks och Lars Langs på Gamla Grand i februari 1980. Vi spelade "Cold Turkey" och Fun Time". Minns inte om vi körde något mer. Jacob gjorde väl sin Karl Alfred, eller något annat...
Historien upprepar sig, som ABBA sjöng. Så ur spillrorna av Trash uppstod Bizex-B.
Namnet kom undertecknad och min nye vän Perra Isaksson (a k a Walter Wideo) på. Jag tänkte att Bizex skulle vara en parodi på dansbandet Wizex och Isaksson föreslog att vi skulle lägga till ett "B", som var lokal punkslang: bössa alltså drag eller ös.
Förutom undertecknad på sång bestod första sättningen av Mats Colling på bas, Perra Isaksson på gitarr och Jacob Gordin på trummor.
Vår första spelning blev på Hantverkarsalen, Folkets Hus i mars 1980 som förband åt PF Commando. Då hade vi även en gästsångare med oss: Pelle Olsson.
Spelning nummer två avverkades i samband med en årlig rockgala för amatörband i Furuviksparken i april samma år.
Sedan tuffade det på pch vi skrev låtar som "Diamond Star", "Skjut en vakt", "Illamående går jag ut från Tempo", "En vårkväll i tiden" och "Som att åka karusell".
Minns att vi repade sommaren 1980 i en märklig lokal som låg bakom nuvarande socialkontoret, alltså vid Ruddamsgatan. Kåken är borta sedan många år tillbaka och där finns nu bara en parkeringsplats. I ett rum intill det rum där vi repade fanns det likkistor. Punk, tyckte vi. Bizarre Orkestra kom senare att repa i ett angränsande rum i byggnaden.
Det blev några spelningar här och där, och dem levde vi ju för. Men vi ville också gärna manifestera oss genom att spela in något. Men det skulle dröja till maj 1981 innan vi gick in i Gävle Ljudstudio ute i Hille. Där spelade vi in demokassetten "Äntligen...Bizex-B", som släpptes i 150 ex eller något i den stilen.
Vid den tiden hade Jacob lämnat bandet och ersatts av basisten Mats Colling på trummor. Ny basist blev Åke Karlsson (a k a Åke Idol).
Bland de övriga höjdPUNKterna 1981 var spelningarna som förband åt KSMB (Polhemsskolan resp. fritidsgården Fritte i Skutskär) och så sedan inspelningen av vår första LP, "Vi kever!" (som en viss bok uppkallats efter...) i Gävle Ljudstudio den 8 december 1981.
Har för mig att Leif Walter producerade den. Plattan kom ut tidigt 1982.
Samma år spelade vi också med Lustans Lakejer på Hantverkarsalen, Folkets Hus.
Bizex-B hade då bytt trummis igen. Colling hade blivit sångare i Bizarre och ersatts av Micke Berglund (Micke Maskin) bakom kaggar och cymbaler. Så det är han som spelar trummor på "Vi lever!"
Under 1982 växte tanken fram på en andra LP. Den kom att heta "En våldtäkt i vinyl", och när den spelades in (1983) var Jacob Gordin tillbaka vid trumsetet. Plattan släpptes samma år, men fick inte ett lika positivt mottagande som debuten.
Besynnerligt nog gjorde Bizex-B bara 15 spelningar allt som allt. En kuriositet i sammanhanget är att ingen bandmedlem varit med på alla spelningarna!
Richard Norén blev ny trummis efter Jacob. Väldig omsättning på trummisar!
Men av olika orsaker upplöstes Bizex-B 1983 och var om jag minns rätt historia då vår andra LP såg dagens ljus. 
Åke och jag fortsatte med Broadway Boys, där även Lumpan (känd från Los Bohemos) var med, liksom Gordin och Micke Maskin ett tag. Några spelningar blev det under bandets cirka ett år långa existens. Men aldrig något inspelat.
Åren gick och ocskå hjältar blir gamla, som Hoola Bandoola uttryckte det.
Någon gång runt 2005 släpptes en retro-CD med PF Commandos första LP, "Manipulerade Mongon". Skivbolaget undrade om inte också Bizex-B vile släppa sina skivor på samma sätt. Vi nappade på det, och vår "gamle" gitarrist kom då på idén att vi skulel återförenas och släppa en ny platta med helt nya låtar.
Så blev det också.
Den spelades in hos legendariske Micke RIP i has studio på Södermalm i Stockholm och fick titeln "Tillbaka med en smäll". Vi spelade in den i september 2006 och den släpptes 2007, ungefär i samma veva som Imperial Recordings släppte våra åttiotalsplattor på retro-CD:n. Men den nya gav vi ut på egen etikett, gamla Rebel Records.
Inspelningen uppmärksammades i lokalpressen och på nätet.
Tyvärr fick plattan - som vi var väldigt nöjda med - inte någon distribution.
Vi som medverkade på den - fröutom en 16 man (och kvinnor) stark brottarkör på en låt - var Perra Isaksson (gitarr), Urrke Thunman (bas), Fritte Jonasson (trummor) och undertecknad på sång.
Efter det hoppade jag av och en platta släpptes där Torkel Knutsson från Stoodes sjöng.
Fem år senare spelade vi på den stora punkgalan på Göta Källare i Sthlm, där gamla punkband som Problem, Bitch Boys m fl höll i gång i dagarna tre.
Och 2012 spelade vi på Gasklockorna i Gävle med bl a Lurkers i samband med den årliga punk- och bössafestivalen.
Vår sista spelning ägde rum i Stockholm med Puffra som förband. Det var den 11 maj 2013.
Där avslutades en epok för gott.

LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

 

Appendix - Bizex-B - De olika sättningarna 1980 - 2013

 

Originalsättningen:

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Matx Colling (bas)

Jacob Gordin (trummor)

 

Sättning 2 (när vi spelade in kassetten "Äntligen...Bizex-B"  maj 1981:

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Mats Colling (trummor)

 

Sättning 3 (när vi spelade in vår första LP, "Vi lever!" december 1981:

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Micke Maskin (trummor)

 

Sättning 4: (när vi spelade in vår andra LP, "En våldtäkt i vinyl" 1983):

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Jacob Gordin (trummor)

 

Sättning 5 (sista svängen...)

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Richard Norén (trummor)

 

Återförening hösten 2005 och vid inspelningen av "Tillbaka med en smäll"  september 2006:

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Urrke Thunman (bas) - Åke hoppade av men skulle ha varit med.

Fritte Jonasson (trummor)

 

Därefter följde en period då jag hoppat av bandet och Torkel Knutsson från Stoodes sjöng.

Walter Wideo spelade gitarr, Åke Idol bas och Fritte Jonasson trummor.

 

2010 - inför spelningen på punkgalan på Göta Källare i Stockholm (påsken): samt på Kungen i Sandviken (natten mellan 31/7 och 1/8 2010):

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Fritte Jonasson (trummor)

 

Återåterförening 2012 inför spelning på Gasklockorna, Gävle med bl a Lurkers (annandagen 2012):

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Micke Maskin (trummor)

 

Sista spelningen (med Puffra på Club Snövit, Södermalm Sthlm den 11/5 2013:

 

Zluggo Pop (sång)

Walter Wideo (gitarr)

Åke Idol (bas)

Fritte Jonasson (trummor)

 

That's all, folks!

 

 


 

 

 

 

 




 

Bizex-B

Foton: Mikael Rosqvist


The Vapors

Ett av de brittiska band som dök upp i samband med mod-revival vågen i slutet av 70-talet och början av 80-talet var The Vapors. Gruppen bildades i Guildford, Surrey, söder om London 1978 av David Fenton (sång, gitarr), Edward Bazalgette (gitarr), Steve Smith (bas, sång) och Howard Smith (trummor). Steve och Howard var inte släkt med varandra. Vapors uppmärksammades av Paul Weller´s pappa John och The Jam´s basist Bruce Foxton och gav 1979 ut singeln "Prisoners" som inte blev någon större succé. Året därefter släppte man sin andra skiva, "Turning japanese", som blev en stor hit och är den låt som bandet förknippas med. Den nådde tredjeplatsen i Storbritannien, blev etta i Australien, sjua i Canada och nia i Nya Zeeland. Även i USA sålde den bra och klättrade upp till plats 36 på den amerikanska singellistan. I juni 1980 släppte Vapors ut sitt debutalbum "New clear days" som innehåller slagkraftig power pop med starka melodier. LP:n nådde inte samma fina listplaceringar som "Turning japanese" men sålde ändå ganska bra, hamnade t ex på plats 25 i Nya Zeeland och blev 44:a på albumlistan i Storbritannien. I början av 1981 var det dags för gruppens andra album som döptes till "Magnets". Det var en mer varierad LP än debuten men samtidigt var låtmaterialet enligt min mening inte lika starkt och skivan sålde inte lika bra som "New clear days". Man gav ut några av låtarna på singel, bäst lyckades "Jimmie Jones" som handlar om sektledaren Jim Jones som 1978 fick mer än 900 anhängare till att begå ett massjälvmord i Guyana. Den nådde 44:e-platsen på singellistan i Storbritannien. En tid senare upplöstes Vapors, enligt uppgift på grund av motsättningar om den musikaliska inriktningen. För min del förblir "New clear days" något av en klassiker och ett av de bästa albumen från det tidiga åttiotalet.

 

 

 


The Photos

Vad det var som fick mig att köpa singeln på gamla Skivbutiken i Gävle minns jag inte.
Kanske var det att jag hade för mig att alla de där banden som hette "The" och så något substantiv i pluralis oftast var bra.
Köpte den gjorde jag i alla fall och det visade sig vara mitt i prick. Right up my alley, som man säger i USA. Kanonplatta helt enkelt.
("Irene" hamnade på 56:e plats på singeltopplistan i UK 1980)
Året var - som vanligt - 1980.
Så mycket minns jag av hur detta med The Photos började för MIN personliga del. Ja, och sedan att jag lånade ut plattan och aldrig fick tillbaka den... (Men då hade jag den redan inbandad...)

För The Photos egen del började det tidigare. Tre år innan, närmare bestämt. Då bildades bandet Satan's Rats i Evesham, Worcestershire.
Bandet bestod av Paul Rencher (sång), Steve Eagles (gitarr och sång), Roy Wilkes (bas) och Olly Harrison (trummor).
Tre singlar släppte man under namnet Satan's Rats innan Wilkes lämnade bandet och ersattes av Dave Sparrow.
Detta följdes av att Rencher slutade och bandet beslutade sig för att ta in en kvinnlig vokalist.
Jayne Casey från Big In Japan var inte intresserad Hon hade startat sitt eget band, Pink Military, så det fick bli Wendy Wu (som egentligen hette Wendy Cruise och var född 1959). Hon hade tidigare varit manager åt pubrockbandet City Youth. Wendy började sjunga med grabbarna i det här bandet 1979.
Vid det här laget hade man bytt namn till The Photos. Betydligt mer neutralt...
Man skrev på för CBS men efter en singel flyttade man över till Epic. Där släppte man 1980 ett självbetitlat album och ett antal singlar, t ex "I'm So Attractive" och "Barbarellas", som handlade om ett spelställe i Birmingham som lades ned.
Albumet klättrade till nr 4 på brittiska albumtopplistan.
De första exemplaren av LP:n innehöll ett bonusalbum som bar titeln "The Blackmail Tapes".
Man gjorde också massor med spelningar runtom i Storbritannien.
LP:n i fråga släpptes på CD av Cherry Records 2007 i ett begränsat antal ex.
1981 släpptes singlarna "Life in a Day," "Now You Tell Me That We're Through," och "We'll Win,"
Därefter lämnade Wendy Wu The Photos (1981).
Wendy fortsatte med att släppa ett antal solosinglar (som inte lyckades sä bra försäljningsmässigt). Det var 1982 och 1983.
Tillsammans med Steve Strange bildade hon duon Strange Cruise 1986.
The Photos har återbildats utan Wendy Wu och med Angus Hines på trummor.
Man släppte en singel 1983, "There's Always Work" (vilket undertecknad i egenskap av arbetssökande har funnit vara en sanning med modifikation...)
Ny vokalist var Che Zuro.
På Marquee spelade man ett gig då Wendy Wu var tillbaka bakom sångmikrofonen.
Sedan (1983) upplöstes bandet och Eagles blev gitarrist i Ted Milton's Blurt. Senare bildade han Bang Bang Machine.

Discografi:
Satan's Rats
Singles

    "In My Love For You" / "Facade" 7" (October 1977), DJM
    "Year of the Rats" / "Louise" 7" (December 1977), DJM
    "You Make Me Sick" / "Louise" 7" (March 1978), DJM

Albums

    What a Bunch of Rodents (2005), Overground – compilation of tracks from the singles plus 13 previously-unreleased tracks

The Photos
Singles

    "I'm So Attractive" / "Guitar Hero" 7" (November 1979), CBS
    "Irene"/"Barbarellas" / "Shy"/"Cridsilla" double-7" (April 1980), Epic – UK No. 56
    "Friends" / "Je T'Aime" 7" (July 1980), Epic – withdrawn
    "Now You Tell Me That We're Through" / "Je T'Aime" 7" (September 1980), Epic
    "Life In a Day" / "More Than a Friend" 7" (February 1981), Epic
    "We'll Win" / "You Won't Get to Me" 7" (July 1981), Epic
    "There's Always Work" / "Work Phase" 7"/12" (April 1983), Rialto

Albums

    The Photos (June 1980), Epic – UK No. 4
    Crystal Tips and Mighty Mice (March 1981), Epic – withdrawn after promotional copies were released, issued by Cherry Red in 2008

Wendy Wu

    "For Your Love" / "Charlotte" 7" (March 1982), Epic
    "Run Jilly Run" / "Neanderthal Boy" 7" (September 1982), Epic
    "Let Me Go" / "Love Tonight" 7" (October 1983), Epic

Bonusinfo:
http://lostbands.blogspot.se/2005/06/photos.html

Larz Gustafsson

 

The Photos

 

 

 

 

 

 


The Go Go´s

Los-Angelesgrupppen The Go Go´s började som ett renodlat punkband 1978 men blev med tiden mer och mer popiga och sextiotalsinfluerade. De släppte sin första LP "The beauty and the beat" 1981 och skivan blev en stor succé, ett av de mest framgångsrika debutalbumen genom tiderna och låg etta på USA-listan i sex veckor 1982. Gruppen bestod av Belinda Carlisle (sång), Jane Wiedlin (gitarr och sång), Charlotte Caffey (gitarr, keyboards), Kathy Valentine (bas) och Gina Schock (trummor). Gruppens uppföljare , "Vacation" kom 1982, fick blandad kritik och sålde inte lika bra som debut-LP:n. Jag tycker själv inte heller att den håller fullt så hög och jämn klass men skivan är definitivt hörvärd och innehåller flera starka låtar som t ex titellåten som nådde topp 10 på den amerikanska singellistan. 1984 släpptes The Go Go´s tredje LP, "Talk show" som sålde sämre än de två föregående albumen. Personliga konflikter, musikaliska meningsskiljaktigheter och drogmissbruk började nu komma in i bilden och skapade problem för bandet och i oktober lämnade Wiedlin gruppen och ersattes av Paula Jean Brown. Men i maj 1985 tröttnade Carlisle och Caffey och Go Go´s upplöstes. Den vackra och karismatiska sångerskan Belinda Carlisle skulle snart komma att göra en väldigt lyckad solokarriär med stora hits som "Heaven is a place on earth" och "Mad about you". 1994 återförenades Go Go´s för att ge ut dubbelsamlings-CD:n "Return to the valley of The Go Go´s" som också innehöll tre nya låtar. Sju år senare släpptes en CD med nytt material, "God bless The Go Go´s" som fick bra recensioner och innehöll jämna och starka punkpop-låtar. Skivan nådde nr 57 på USA´s albumlista. Sedan dess har gruppen inte gett ut någon ny skivan men däremot genomfört ett antal turnéer. 2014 valdes Go Go´s in i The Hollywood Bowl Hall of fame och två år senare genomförde de en avskedsturné. 


The Church