For real rock and punk fans


1970s


The Radiators From Space

Minnesgoda läsare erinrar sig säkert att det finns TVÅ företeelser som ofta återkommer i dessa artiklar.
Den ena är ett visst radioprogram från hösten 1978. Den andra är boken "Punk Rock" ( https://www.abebooks.com/PUNK-ROCK-COMPLETE-GUIDE-BRITISH-AMERICAN/8819733978/bd )
 
www.abebooks.com
AbeBooks.com: PUNK ROCK: COMPLETE GUIDE TO BRITISH & AMERICAN NEW WAVE.: London: Phoebus Publishing, 1977. 64 pages. 11.5" x 8.5" format. Original (& only) edition. §One of the earliest punk books, written as it was happening. A Dutch language version was simultaneously issued. This is the much scarcer ENGLISH LANGUAGE VERSION. Black & white photos throughout, including some obscure ones. Sections on the Cortinas, Chelsea, Radiators From Space, Eater, etc., as well as the expected Sex Pistols, Clash, Damned, Stranglers, etc. Small crease to lower cover, but an excellent, clean copy: well preserved and in very good, bright condition.
Det var i den boken jag för första gången läste om The Radiators From Space. Troligtvis var året 1979.
När jag så småningom såg att RIP Records hade LP:n ("TV Tube Heart") slog jag givetvis genast till. Och blev mycket nöjd och belåten!
 

The Radiators From Space (ä k s The Radiators, The Radiators Plan 9 och The Trouble Pilgrims) bildades i Dublin 1976, och brukar omnämnas som Irlands första punkband.
Bandets grundare var Phil Chevron, Pete Holidai, Steve Rapid (Steve Averill), Jimmy Crashe och Mark Megaray.
De skrev på för Chiswick Records och släppte 1977 albumet "TV Tube Heart".
Deras första singel, "Television Screen", var den första och enda punkskivan som kom in på Irish Top 20.
Bandet turnerade på Irland och i Storbritannien bl a som förband åt Thin Lizzy på deras "Bad Reputation"-turné i UK 1977.
1978 företog man en egen turné.
Man kortade ned sitt namn till The Radiators och släppte 1979 sitt andra album, "Ghostown". Abumet proucerades av Tony Visconti och fick bra recensioner, men sålde ändå inte bra. Efter att man flyttat till London upplöstes bandet 1981.
Philip Chevron spelade in en del solomaterial och gick sedan med i The Pogues. Steve Averill blev på 90-talet en framgångsrik designer, känd för sitt arbete med bandet U2.
Men 1987 återförenades bandet för ett gig på en AIDS-gala i Dublin. Chevrons sång "Under  Ciery's Clock", spelades för första gången på denna gala och släpptes som singel året därpå.
Radiators återförenades i december 2003 och kallade sig då The Radiators Plan 9. De ursprungliga medlemmarna Chevron, Holidai och Rapid slog sig samman med f d Pogues-medlemmen Cait O'Riordan (som gifte sig med Elvis Costello) på bas & sång och Johnny Bonnie på trummor. 
Bandet gjorde tre spelningar inklusive en hyllningsspelning till Joe Strummer samt ett framträdande på Oxegen-festivalen. Man gjorde också flera liveframträdanden i radio.
Vissa av dessa framträdanden samlades på EP:n "Television Screen 2004", som släpptes av skivbolaget 625.
EP:n "The Summer Season", som innehöll två nya låtar släpptes 2005. O'Riordan lämnade bandet och ersattes av Jesse Booth i februari 2006.
Nu återtog man namnet Radiators From Space och släppte sitt tredje album "Trouble Pilgrim" i oktober 2006.
21 december 2006 spelade bandet på the Point i Dublin i egenskap av The Pogues' gäster. 
Radiators From Space's fjärde album, "Sound City Beat", en samling covers på äldre irländska sånger, släpptes 2012.
Vissa av bandmedlemmarna började uppträda som The Trouble Pilgrims efter att Phil Chevron insjuknade i strupcancer och inte längre kunde spela live. 
Den 24 augusti 2013 gjorde man en hyllningskonsert för Phil Chevron på Olympia Theatre i Dublin. Man gästades då av sångaren Gavin Friday och gitarristen Brush Shiels.
Phil Chevron avled den 8 oktober 2013.
Ett fruktansvärt bra band som fick alldeles för lite uppmärksamhet.
Jag kan avslutningsvis rekommendera den version av låten "Television Screen" som är med på Chiswick-samlingsalbumet "Catch A Wave". Den är snabbare än den som finns på "TV Tube Heart".

LARZ GUSTAFSSON 
 
Discografi

Studioalbum

    TV Tube Heart (The Radiators from Space, Chiswick, October 7, 1977)
    Ghostown (The Radiators, Chiswick, August 10, 1979)
    Trouble Pilgrim (The Radiators from Space, 2006)
    Sound City Beat (The Radiators from Space, 2012)

Andra album

    Dollar for Your Dreams: The Radiators Live! (Aid to Fight Aids Benefit, Dublin, September 13, 1987, released 1988)
    Alive-Alive-O! Live in London (1996, Live in London 1978, plus rare studio tracks)

EP:n

    Television Screen 2004 (The Radiators Plan 9, October 27, 2004)
    The Summer Season (The Radiators Plan 9, June 6, 2005)

Singlar

    "Television Screen" (1977)
    "Enemies" (b/w "Psychotic Reaction", 1977)
    "Sunday World" (1977)
    "Million Dollar Hero" (1978)
    "Walking Home Alone Again" (1978)
    "Let's Talk About the Weather" (1979)
    "Kitty Ricketts" (1979)
    "Stranger Than Fiction" (1980)
    "The Dancing Years" (1980)
    "Song Of The Faithful Departed" (1981)
    "Under Clery's Clock" (1989)
    "Animal Gang Blues" (b/w Who Do You Love?) (The Trouble Pilgrims, May 9, 2014)
    "Instant Polaroid" (The Trouble Pilgrims, November 6, 2015)

 
Källor: Wikipedia och huvudet.
 

 



The Saints

The Saints bildades 1974 i Brisbane, Australien av sångaren och låtskrivaren, sedermera gitarristen Chris Bailey, trummisen Ivor Hay samt gitarristen & låtskrivaren Ed Kuepper. De var alla skolkamrater.
Innan The Saints hade de bildat bandet Kid Galahad & The Eternals (1973) med Bailey på sång, Hay på piano och Kuepper på gitarr. De var inspirerade av Little Richard och Elvis Presley och band som The Missing Links, The Stooges och MC 5. De repade i ett skjul och på Hays gård, mittemot polisstationen...
1974 bytte de namn till The Saints och spelade covers av Del Shannon, Connie Francis och Ike & Tina Turner. Man fyllde dessa gamla låtar med ursinnig energi.
Jeffrey Wegener kom med på trummor och Hay började istället spela bas. 1975 slutade Wegener, så Hay var tillbaka bakom trummorna och ny basist blev Kym Bradshaw.
Kuepper förklarade att de spelade snabbare och snabbare eftersom de var nervösa av att stå inför publik...
Polisen gjorde ofta razzior mot spelningarna och arresterade folk (jag trodde Australien var en demokrati...)

I juni 1976 spelade man så in två låtar, "(I'm) Stranded" och "No Time". Mark Moffatt producerade. (Bra jobbat, Mark!!) Inget skivbolag var intresserade, så de bildade själva Fatal Records och gav ut sin debutsingel på denna egna etikett i september 1976. Självägda Eternal Promotions skickade ut plattor till radiostationer och tidningar i både Australien och Storbritannien.  I Storbritannien gav ett litet bolag, Power Exchange, ut singeln. John Ingham skrev i Sounds att "Detta är veckans och alla veckors singel."
EMI:s huvudkontor i London kontaktade sin avdelning i Sydney och gav order om att Saints skulle få kontrakt på tre album.  På två dagar i decemeber spelade The Saints in sitt debutalbum "(I'm) Stranded", som släpptes i februari 1977. Albumet producerades av Rod Coe. Det innehöll bl a en cover på Missing Links' "Wild About You".
The Saints spelade förband åt AC/DC i slutet av december 1976 och tidigt 1977 flyttade bandet till Sydney.
EMI återutgav debutsingeln i februari 1977 och den kom in på topplistan The Kent Music Report (100 bästa singlarna).
Saints vägrade att anpassa sig till den brittiska punklooken och ignorerades av Australiens press. Mainstreampubliken hade blivit varnad att punk var något farligt.
I maj 1977 släppte The Saints sin andra singel "Erotic Neurotic" och flyttade sedan till Storbritannien, där de hade andra åsikter än skivbolaget beträffande marknadsföringen. EMI hade planerat att marknadsföra dem som ett typiskt punkband med punklooken och allt, men Saints motsatte sig detta. I juni byttes basisten Bradshaw ut mot Alasdair "Algy" Ward(som senare har spelat med The Damned).
Nästa singel, "This Perfect Day" (juli 1977) hamnade på 34:e plats på den brittiska topplistan, men sedan tog det stopp p g a att EMI inte pressade upp fler exemplar som kunde möta efterfrågan.
The Saints släppte sitt andra album, "Eternally Yousr" i maj 1978 på EMI/Harvest med Bailey och Kuepper som producenter. Nu hade man blåssektion med i sättningen, t ex på "Know Your Product", som hade släppts som singel i februari 1978. I en annan låt, "Private Affair" protesterade bandet mot vad de såg som kommersialiseringen av punken.
Albumet nådde topplistan Australian Kent Music Report Albums Chart.
Det jazz- och bluesinfluerade tredje albumet, "Prehistoroc Sounds" släpptes i oktober 1978 (påföljande år i Australien), blev en kommersiell flopp och EMI droppade The Saints.
Musikalisk oenighet mellan Bailey och Kuepper hade också uppstått. Bailey var mer poporienterad medan Kuepper ville göra mer intellektuellt baserade låtar. Till slut lämnade Hay, Kuepper och Ward bandet (i börja av 1978) och rörde sig i en mer avantgardistisk riktning med sitt nya band Laughing Clowns (ungefär som Rotten med PiL). Senare bildade man punkigare The Aints.
Hay gick så småningom med i bandet The Hitmen och återförenades senare med Bailey i London för en senare upplaga av The Saints. Ward hamnade som jag tidigare nämnde i The Damned.
Bailey fortsatte med The Saints med Mark Birmingham på trummor, Bruce Callaway på gitarr, Barry Francis på gitarr och Janine Hall på bas.
Åttiotalets The Saints har jag inte hört så mycket av. Strölåtar. Det handlar om lugnare, mer popbetonad musik. Inte alls dåligt, men det kommer aldrig i närheten av de tre första, och i synnerhet inte de två första, albumen. 

Saints anammade band som Ramones' höga tempo och "motorsågsgitarrer".
Med sin debutsingel "(I'm) Stranded" i september 1976 blev de första punkbandet utanför USA som släppte en platta.- De var före mer kända band som The Clash och Sex Pistols. The Saints är ett av de mest inflytelserika punkbanden.
Jag kom att samtala med min gamle vän Håkan Bertilsson. Som vanligt var det 1980. Vi talade om gitarrljud och att vi båda gillade gitarrmattor. Bl a skojade vi om att man ska kunna "luta" sig mot gitarrljudet.
Frukt-Sid, som han också kallades, nämnde att han hade en platta med ett sådant band, nämligen The Saints, och lovade att banda in deras debutalbum åt mig. Och han hade rätt, den gamle Russian Submarines-gitarristen. Här handlade det verkligen om kompakt, massivt gitarrljud. Råare än det på "Never Mind The Bollocks". 

Ett oförglömligt tv-ögonblick: Chris Bailey kör "(I'm) Stranded" med The Nomads på Hultsfredsfestivalen:
https://www.youtube.com/watch?v=smEMfqHQhQQ

Jag slutar där. 
Personligen anser jag att The Saints är ett av de bästa band som existerat på detta roterande klot.

LARZ GUSTAFSSON 

 
Diskografi:

Album:

    (I'm) Stranded (1977)
    Eternally Yours (1978)
    Prehistoric Sounds (1978)
    The Monkey Puzzle (1981)
    I Thought This Was Love, But This Ain't Casablanca (1982)
        aka Out in the Jungle... Where Things Ain't So Pleasant
    A Little Madness to Be Free (1984)
    All Fools Day (1986)
    Prodigal Son (1988)
    Howling (1997)
    Everybody Knows the Monkey (1998)
    Spit the Blues Out (2002)
    Nothing Is Straight in My House (2005)
    Imperious Delirium (2006)
    King of the Sun (2012)
 

Källa: Wikipedia

The Saints

 

 


X-RAY SPEX

Varje gång jag kastar mig in i ett sådant här skrivarprojekt tänker jag: "Kommer jag att ro iland med detta?" Som en viss sångare i ett gävlepunkband en gång sjöng: "Det återstår att se". Visst kan man gå tillbaka, sudda och ändra och infoga etc, men livet är ändå alltid direktsändning.

Hur jag än vrider och vänder på det här så har jag, som Liket Lever påpekade, alltid ändan bak, och jag nödgas återvända till det där för mig epokgörande och revolutionerande radioprogrammet hösten 1978.

Det var nämligen då jag för första gången hörde X-Ray Spex. Och nej, det var INTE "Oh Bondage Up Yours" utan "Warrior In Woolworths" (kan texten utantill). Den finns med på bandets debutalbum "Germ Free Adolescents" från 1978. Minns att jag skrev en egen svensk version av texten som hette "Upprorsman På Tempo".

Jag behöver väl knappast påpeka att X-Ray Spex redan från början tog mig med storm.

X-Ray Spex bildades i London 1976.

Då bestod bandet av Poly Styrene (alias Marion Joan Elliot-Said) på sång, Jak Airport (Jack Stafford) på gitarr, Paul Dean på bas, Paul "B P" Hurding på trummor och Lora logic (Susan Whitby) på saxofon.

Detta med saxofonen var ovanligt, men inte unikt. Neon Hearts hade en saxofonist, svenska Skabb likaså...

Saxofonisten Lora var bara 15 år gammal, så hon blev inte långvarig i bandet eftersom hon ville avsluta sina studier. Lora eftertröddes av Rudi Thompson och bildade senare ett eget band som hette Essential Logic.

Poly hade släppt en reggaesingel under namnet Mari Elliott på GTO Records 1976. Den hette "Silly Billy". Charmig men medioker, enligt min mening. Den blev inte särskilt framgångsrik.

Denna punkens drottning föddes i Bromley, Kent 1957. Hennes far var somalier, modern engelska.

Det löjliga tjatet om hennes tandställning tänker jag inte ens gå in på. Jag tycker att hon var oerhört vacker. Trist att folk ska fokusera på detaljer i folks utseende. Det är likadant med Shane MacGowans tänder. Men mannen är ett geni. Och det var även Poly Styrene!

Jag glömmer aldrig att Neneh Cherry sade att det var Poly som fick henne att våga börja sjunga. "Kan hon så kan jag", tänkte Neneh, precis som många (t ex Adam Ant) tänkte då de sett Sex Pistols (här i Gävle var PF Commando den lokala motsvarigheten...)

Och så här sade Johnny Rotten om X-Ray Spex: ""Them, they came out with a sound and attitude and a whole energy—it was just not relating to anything around it—superb."

Det var alltså Sex Pistols som inspirerade Poly Styrene att starta ett band.

Under punkklubben Roxys första 100 dagar spelade X-Ray Spex 2 ggr där med Rones och Chelsea. Och i april spelade de med Buzzcocks, wire och Johnny Moped. Bandets första gig på Roxy var deras andra livespelning någonsin. Från det har man valt "Oh Bondage Up Yours", att vara med på legendariska punksamlingsalbumet "Live At The Roxy WC2".


 

Falcon Stuart kom att bli bandets manager och inledde också en relation med Poly.

Poly var nu 19 år gammal. Publiciteten runt detta genererade fler spelningar och skivbolag visade intresse.

Sent i september 1977 släpptes en studioinspelning av "Oh Bondage Up Yours" som singel.

Senare samma år lämnade alltså Lora bandet och Rudi Thompson blev X-Ray Spex' nye saxofonist.


 

X-Ray Spex kom att medverka i "Top Of The Pops" med bl a "The Day The World Turned Dayglo".

Debutalbumet "Germ Free Adolescents" släpptes i november 1978. Med undantag för "Identity", som baserade sig på att Poly sett en tjej skära sig i handleden på en nattklubbstoalett, så handlade alla sångerna på albumet om konsumtionssamhällets avigsidor.

I november/december 1977 spelade X-Ray Spex på en tre veckor lång rockfestival - Front Row Festival på hope & Anchor, Islington. Det resulterade i att man hamnade på ett livealbum från festivalen tillsammans med 999, Stranglers, Saints, XTC, Wilko Johnson och The Only Ones.

I februari 1978, innan X-Ray Spex gav ut sin andra singel, spelade de in den första av två sessioner med John Peel på BBC Radio One. De spelade även på CBGB's i New York.

Märkligt nog släpptes inte bandets debutalbum i USA förrän 1992 (!)

Tydligen stötte Richard Hell på Poly, men det hade han inget för.

Hilly Kristal på CBGB's sade att hans favoritband bland de brittiska var just X-Ray Spex. Well, who can blame him, eh?

Den 30 april 1978 medverkade X-Ray Spex på en Rock Against Racism-festival i Victoria Park, London tillsammans med Steel Pulse, The Clash, The Ruts, Sham 69, Generation X och Tom Robinson Band.

Senare samma år gav de sig ut på en riksomfattande turné för att göra promotion för debutalbumet.

I mitten av 1979 lämnade Poly Styrene X-Ray Spex, trött av allt turnerande. Hon släppte ett soloalbum, "Translucence" och gick sedan med i Hare Krishna-rörelsen (mig veterligt den enda monoteistiska hinduiska rörelsen som finns). Även Lora Logic hamnade i denna rörelse.


 

X-Ray Spex upplöstes nu. Hurding och Airport bildade Classix Nouveaux medan Thompson och Dean bildade Agent Orange (bra band båda två, men INTE lika bra som X-Ray Spex!) tillsammans med Anthony "Tex" Doughty , som sedan hamnade i Transvision Vamp.

Den första upplagan av X-Ray Spex existerade alltså från mitten av 1976 till 1979. Man släppte fem singlar: Oh Bondage Up Yours!", "Identity", "The Day the World Turned Day-Glo", "Germfree Adolescents", och "Highly Inflammable" - och ett album: "Germ Free Adolescents".


 

1991 återföreandes X-Ray Spex för ett överaskningsgig på Brixton Academy.

Bandet återbildades 1995 med Poly Styrene, Dean och Logic. Man släppte ett album som hette "Conscious Consumer" samma år. Albumet blev ingen kommersiell framgång. Jag anser personligen att det innehåller ett par starka spår, som t ex "Cigarettes" och "Sophia", men den är tam jämfört med debutalbumet. Och faktum är att många plattor bleknar i jämförelse!!

Poly blev påkörd av en lastbil och ådrog sig en bäckenfraktur och på så sätt blev promotandet av nya plattan lidande.

1996 spelade X-Ray Spex på punkfestivalen i Blackpool utan Poly.

Jak Airport har jobbat på BBC och dog 2004.

Poly Styrene gjorde ett framträdande med "Oh Bondage Up Yours" inför 10 000 åhörare på festivalen "Love Music Hate Racism" i Victoria Park, östra London den 28 april 2008.

Bandet gjorde ett come back gig på Roundhouse i London den 6 september 2008. Med i besättningen var originalbasisten Paul Dean. Publiken bestod av 3 500 personer. Man spelade igenom hela debutalbumet med undantag för "Plastic Bag" (kan det bero på att Hitler nämns där...?) En DVD och en CD från evenemanget släpptes i november 2000 på etiketten Year Zero av Future Noise Music. Future Noise släpptes även Poly Styrenes solo album "Generation Indigo" 2011.

 

Poly Styrene dog av ryggrads- och bröstcancer den 25 april 2011 i East Sussex, England och blev 53 år gammal. Enligt min mening en av musikvärldens största förluster.

X-Ray Spex avr ett av de bästa punkbanden som sett dagens ljus och har för mig personligen varit en stor inspirationskälla. Så fortsätter det att vara.


 

Diskografi

Album

Germfree Adolescents (November 1978: EMI International, INT 3023) – #30 UK Albums Chart

Conscious Consumer (October 1995: Receiver)


 

Live

Live at the Roxy (March 1991: Receiver, RRCD 140); live recordings from 1977

Live @ the Roundhouse London 2008 (November 2009: Year Zero, YZCDDVD01); CD and DVD of live recordings from September 2008


 

Samlingsplattor

Let's Submerge: The Anthology (2006: Castle Music CMEDD1378); 2 CD Compilation


 

Singlar

"Oh Bondage Up Yours!" / "I Am A Cliché" (September 1977: Virgin Records, VS 189); also released as a 12" single (VS 189–12)

"The Day The World Turned Day-Glo" / "I Am A Poseur" (March 1978: EMI International, INT 553) – No. 23 UK Singles Chart

"Identity" / "Let's Submerge" (July 1978: EMI International, INT 563) – No. 24 UK

"Germfree Adolescents" / "Age" (October 1978: EMI International, INT 573) – No. 19 UK

"Highly Inflammable" / "Warrior in Woolworths" (April 1979: EMI International, INT 583) – No. 45 UK


 

Poly Styrene solo:

Album:

Translucence (United Artists, 1980)

Flower Aeroplane (2004)

Generation Indigo (Future Noise Music, 2011)


 

EP:n

God's & Godesses (Awesome, 1986)


 

Singles

"Silly Billy"/"What A Way" – as Mari Elliot (GTO, 1976)

"Talk in Toytown"/"Sub Tropical" (United Artists, 1980)

"City of Christmas Ghosts" – Goldblade featuring Poly Styrene (Damaged Goods, 2008)[

"Black Christmas" (2010)

"Virtual Boyfriend" (2011)

"Ghoulish" (2011)


 

Källa: Wikipedia


 

LARZ GUSTAFSSON

 

X-Ray Spex

 

 

 


 


SLAUGHTER &THE DOGS

 

Slaughter & The Dogs bildades 1975 i Wyltenshawe, Manchester, UK.

De var ett av nordvästra Englands allra första punkband. De var också ett av de första punkbanden där som skrev på för ett större skivbolag, nämligen Decca Records.

Originalsättningen bestod av: Wayne Barrett (sång), Mick Rossi (gitarr), Brain "Mad Muffet" Grantham (trummor) och Howard "Zip" Bates (bas).

Bandets namn skapades av bandets sångare, Barrett 1975 genom att kombinera titlarna på hans två favoritalbum "Slaughter On 10th Avenue" (Mick Ronson) och "Diamond Dogs" (Bowie).

Slaughter & The Dogs spelade förband åt Sex Pistols på deras på deras spelning i Manchester Lesser Free Trade Hall den 20 juli 1976. Den konserten kom att mer än någon annan igång Manchesters punkscen, som var koncentrerad runt klubben Electric Circus.

Bandet blev vänner med Bob Gretton - som senare blev Joy Divisions manager. Med hans ekonomiska hjälp blev Slaughter & The Dogs det första bandet som gav ut en singel på Manchesters independentbolag Rabid Records.

Debutsingeln, "Cranked Up Really High", som släpptes i juni 1977 betraktas som en punkklassiker. Bl a dök den upp i tidningen Mojos lista över tidernas 100 bästa punksinglar, som publicerades 2001. Den fanns även med på samlingsalbumet "Streets", som var ett viktigt samlingsalbum med olika tidiga brittiska punkband utgivna på olika oberoende bolag.

Slaughter & The Dogs besökte ofta London och blev ett av de första banden som spelade på Roxy.De spelade in första konsert i janury 1977 med Adverts som förband. I februari var de huvudattraktionen vid två tillfällen och en gång i mars med Johnny Moped som förband. I april var Lurkers förband åt Slaughter & The Dogs.

Liveversioner av låtarna "Runaway" och "Boston Babies" från Roxy kom med på albumet "Live At The Roxy WC2" utgivet på Harvest Records.

I slutet av 1977, efter att bandet skrivit på för Decca släppte den populära singeln "Where Have All The Boot Boys Gone?" Den följdes av "Dame To Blame" och "Quick Joey Small". Debutalbumet "Do It Dog Style" släpptes i maj 1978.

Barrett upplöste bandet efter att man i mars 1979 nedkommit med fyraspårs-EP:n "It's Alright". En singel, "I Believe" släpptes i juni 1979 under bandnamnet Studio Sweethearts.

Ett återbildat Slaughter & The Dogs (inklusive nye trummisen Phil Rowland, som tidigare trummat med Eater) fick sällskap av Barrett senare 1979 för ytterligare en singel, bandets första på DUM Records, "You're Ready Now", som var en cover på Frankie Vallis solosingel från 1966.

I slutet av 1979 tog Ed garrity (från The Nosebleeds) över sångmikrofonen och bandet bytte namn till Slaughter (icke att förväxlas med andra band med samma namn).

Barrett och Rossi återförenade Slaughter & The Dogs till Holidays In The Sun-festivalen 1996, där de var huvudbandet. Basisten Nigel Mead hade nu anslutit sig liksom trummisen Noel Kay. Basisten Jean Pierre Thollet (blev han mobbad i skolan för sitt efternamn...?)ersatte senare Mead. Barrett och Rossi fortsatte att spela in skivor och turnera som Slaughter & The Dogs.

År 2006 fanns "Cranked Up Really High" med i "North by North West: Liverpool & Manchester from Punk to Post-punk and Beyond", en box om 3 CD:n som Paul Morley sammanställt, och som var en överblick över punk-, new wave- och postpunkscenen i de två städerna.

Och 2015 annonserade bandet en fyrtioårsjubileumskonsert med bandets originalsättning på Ruby Lounge i Manchester den 9 oktober. Konserten hette "Back To The Start" och filmades för att ges ut på DVD.

Året därpå spelade man in fullängdaren "Vicious" i Los Angeles. Då hade man en ny rytmsektion, nämligen Mark Reback (trummor) och Dan Graziano (bas). Albumet släpptes på Cleopatra Records i september 2016. den fick 9 av 10 möjliga i musiktidningen Vive Le Rock.


 

Mitt personliga förhållande till Slaughter 6 The Dogs började väl egentligen ganska sent. Troligtvis så sent som 1980. Det var en god vän, Micke Rosqvist, som hade plattor med dem och som bandade in dem åt mig. Jag föll som en fura och har på senare år faktiskt börjat uppskatta Slaughter & The Dogs ännu mer än jag gjorde då - om det nu är möjligt.

Min gamle vän Urrke Thunman (som spelade bas med Bizex-B på vår sista platta) har med sitt band Midlife Crisis spelat in "Cranked Up Really High" på en av deras plattor. Med i Midlife Crisis är även bl a Dregen.

Här kan du höra resultatet:

https://www.youtube.com/watch?v=rJBpvcoIUtQ

 

Larz Gustafsson

 

 

DISKOGRAFI


 

Discography

Studio album (som Slaughter & the Dogs)

Do It Dog Style (Decca Records, SKL 5292, May 1978)

Shocking (Receiver Records, May 1991)

Beware Of... (Captain Oi! Records, October 2001)

Vicious (Cleopatra Records, September 16, 2016)


 

Studioalbum (som Slaughter)

Bite Back (DJM Records, March 1980)


 

Singlar

"Cranked Up Really High" / "The Bitch" (Rabid Records, June 1977) – both sides appear as bonus tracks on the 2006 CD rerelease of Do It Dog Style[16]

"Where Have All the Boot Boys Gone?" / "You’re a Bore" (Decca Records, September 1977)

"Dame to Blame" / "Johnny T" (Decca Records, November 1977)

"Quick Joey Small" / "Come on Back" (Decca Records, February 1978)

"It’s Alright" / "Edgar Allan Poe" / "Twist and Turn" / "UFO" (TJM Records, March 1979)

"You're Ready Now" / "Runaway" (DJM Records, November 1979)

"I Believe" / "It Isn't Me" as Studio Sweethearts (DJM Records, June 1979)

"East Side of Town" / "One by One" as Slaughter (DJM Records, February 1980)

"I'm the One" / "What’s Wrong Boy?" (Live) / "Hell in New York" as Slaughter (DJM Records, June 1980)

Half Alive E.P. ("Twist and Turn" / "Cranked Up Really High" / "Where Have All the Boot Boys Gone?") (Thrush Records, February 1983)

"Where Have All the Boot Boys Gone?" / "You’re a Bore" / "Johnny T" (Damaged Goods, 1988)

"Saturday Night Till Sunday Morning" (TKO Records, 2001)


 

Livealbum

Live Slaughter Rabid Dogs (Rabid Records, December 1978)

Live at the Factory (Thrush Records, 1981)

Where Have All the Boot Boys Gone? (Receiver Records, March 1994)

Live in Blackpool 1996 (Dodgy Items, 1997)

Barking Up the Right Tree (Amsterdamned, 1998)


 

Samlingsplattor

The Way We Were (Thrush Records, 1983)

The Slaughterhouse Tapes (Link Records, 1989) – Studio outtakes, demos, and live recordings

Cranked Up Really High (Captain Oi! Records, 1995)

The Punk Singles Collection (Captain Oi! Records, 2000)

We Don't Care: Anthology (Castle Music, 2002)

Best of Slaughter & the Dogs (Taang Records, 2002)

A Dog Day Afternoon (TKO Records, 2003)


 

Bandets officiella hemsida:

http://www.satd.band/


Slaughter and The Dogs


The Adverts

Åter till radioprogrammet som mina vänner vet att jag tjatat en hel del om. Minns nu inte vad det hette. Men det sändes hösten 1978. Kanske var det en repris jag hörde då. 
Men där spelades bland andra  Lurkers, Radio Stars, Chelsea, Alternative TV, 999, Chelsea, The Now och - The Adverts!
Låten med Adverts var klassikern "Gary Gilmore's Eyes", som faktiskt klättrade till nr 18 på brittiska singellistan. En verklig punkpärla. Men det stannar inte där. Bandet släppte fler bra alster. 
Det var T V Smith (Tim Smith) och Gaye Advert (Gaye Black) som bildade The Adverts 1976.
De kom båda från Bideford, en liten kuststad i Devon. T V var sångare och Gaye basist.
Sedan de flyttat till London rekryterade de  gitarristen Howard Pickup (Boak) och trummisen Laurie Driver (Muscat). Bandet hade fötts.
Adverts blev ett av pionjärbandet på berömda klubben Roxy, där man spelade inte mindre än nio gånger mellan januari och april 1977.
Gaye fick lida mycket för att hon var enda tjejen i bandet. Hon blev häcklad av vissa figurer i publiken, men visste att det inte var över förrän "den feta damen sjungit", som det brukar heta. Tuff brud, liksom Poly Styrene och många andra i "branchen".
Första giget var som förband åt Generation X. Då blev Michael Dempsey så imponerad av Adverts att han blev deras manager.
Gig nr 2 var som förband åt Slaughter & The Dogs, spelades in och låten "Bored Teenagers" inkluderades på det berömda livealbumet "Live At The Roxy WC2". 
Efter tredje spelningen, då man var förband åt The Damned, i februari,  skrev Adverts på för Stiff Records och i mars spelade Adverts förband åt The Jam på Roxy.
I april 1977 dök bandet upp på sin första av fyra John Peel Sessions. spår. 29 april släpptes deras debutsingel, "One Chord Wonders" på Stiff Records. Man fick bra recensioner i både Melody Maker och Sounds.
Odödliga textrader:
I wonder what we’ll play for you tonight
Something heavy or something light
Something to set your soul alight
I wonder how we’ll answer when you say
‘We don’t like you – go away
Come back when you’ve learnt to play

Sjunger ofta själv på dem. De dyker upp i huvudet titt som tätt.
Och ett odödligt uttalande av T V Smith: "En sak jag hatar är kategoriserande..." (New Wave News 1977)
Adverts första turné begick man tillsammans med The Damned., som också de låg på Stiff.
Senare skulle de komma att vara förband åt Iggy Pop på hans Storbritannienturné samt vara huvudbandet på turnéer i Storbritannien, på Irland och kontinenten.
Singeln "Gary Gilmore's Eyes" släpptes 19 augusti 1977, den första av deras två UK Top 40 hitsinglar. 
Texten handlar om amerikanske seriemördaren Gary Gilmore, som donerade sina ögon till vetenskapen.
Sounds beskrev den som "den sjukaste och fyndigaste new wave-skivan". Låten skulle senare komma att hamna i en lista i tidningen Mojo över alla tiders bästa punksinglar.
Nu fick man uppträda med "Gary Gilmore's Eyes" på tv-programmet "Top Of The Pops", och blev därmed het nyhetsstoff.
Smith fick mycket positiv kritik för sitt låtskrivande och det skrevs bl a att han lyckades fånga tidsandan i sina låttexter, medan Gaye Advert beskrevs som Adverts "rasande hjärta", som spottade ur sig melodier. Hon blev f ö en av punkens första kvinnliga ikoner...
Uppföljarsingeln "Safety In Numbers" släpptes den 28 oktober 1977, men nådde aldrig listplacering. 
En fjärde singel, "No Time To Be 21", släpptes den 20 januari 1978 på CBS underbolag Bright Records och tog sig in på UK Top 40.
The Adverts' debutalbum, "Crossing The Red Sea With The Adverts" släpptes på Bright den 17 februari 1978. Ett av punkerans mest uppskattade album. Dave Thompson skrev att det var en "förkrossande debut och ett inte bara punkerans utan 70-talets bästa album".  Trouser Press placerade den jämte Sex Pistols' "Never Mind The Bollocks" och The Clashs självbetitlade debutalbum. 
Bandet bytte skivbolag till RCA, och släppte ytterligare tre singlar, som blev väl mottagna: "Television's Over" den 21 november 1978, "My Place" 1 juni 1979 (på min artonårsdag!) samt "Cast Of Thousands" 19 oktober samma år.
Karriären mattades av efter deras andra album, "Cast Of Thousands" (12 oktober 1979). Nu hade Rod Latter tagit över trummorna och keyboardspelaren Tim Cross kommit in i bilden. Pickup och Latter byttes ut mot Paul Martinez (gitarr) och Rick Martinez (trummor).
Kort efter att albumet släppts hotade Pickup och Latter The Adverts med stämning eftersom man fortsatte att använda bandmamnet The Adverts.
Strax efter att managern Dempsey dött av en elektrisk stöt upplöstes bandet. Sista spelningen ägde rum den 27 oktober 1979 på Slough College.
Smith fortsatte med Cross i bandet TV Smith's Explorers och sedan i Cheap. I början på 90-talet blev T V Smith soloartist, vilket han är ännu i dag.
Cross avled den 9 juli 2012 och Pickup den 11 juli 1997.
Gaye Advert jobbar numera som chef inom socialtjänsten. Hon slutade spela bas och försvann från den brittiska punkscenen.
Personligen håller jag deras plattor mycket högt och anser att "Television's Over" är en underskattad singel i vår del av Europa. 
"Gary Gilmore's Eyes" glömmer jag aldrig. Det var en av de första punklåtarna jag hörde, i Älvkarleby i Norduppland en gång 1978...

LARZ GUSTAFSSON
 


The Adverts
 

 


 

 

 


 

Eater

Bandet bildades i november 1976 av de fyra skolkamraterna den engelsk-egyptiske sångaren Andy Blade (som egentligen hetteAshruf Radwan), gitarristen Brian Chevette (Brian Haddock), trummisen Dee Generate (Roger Bullen) och basisten Ian Woodcock.
Bandnamnet kom från en textrad i T-Rex-låten "Suneye" - "Tyrannosaurus Rex, eater of cars"  (Eater spelade senare in en cover av T-Rex' låt "Jeepster").
Grabbarna var 14 - 17 då de bildade bandet, och därmed ett av den brittiska punkscenens yngsta band.
De kom från Finchley i norra London, men gjorde sitt första offentliga framträdande i Manchester med Buzzcocks som förband. Detta var i november 1976, och deras set bestod mestadels av snabba versioner av Velvet Underground- och Bowie-låtar som "Sweet Jane" och "Queen Bitch".
Hemmavid i London blev Eater ett av de första banden som spelade på numera legendariska Roxy.
De var huvudattraktion i januari 1977 och på sin andra spelning på Roxy var The Damned deras förband.
Månaden därpå var Eater åter huvudattraktionen och förband var då Johnny Moped, varefter man spelade två gånger i mars med Lurkers respektive Sham 69 som förband.
Deras två låtar "15" (Eaters version av Alice Coopers "Eighteen") samt "Don't Need It" på livepunksamlingsalbumet "Live At The Roxy WC2", och en glimtar från dessa framträdanden finns också i Don Letts film "Punk Rock Movie" (1978).
Trummisen Dee Generate lämnade Eater och ersattes av Phil Rowlands. Dee var bara 14!

Eater skrev på för londonbaserade independentskivbolaget The Label, släppte 5 singlar och LP:n "The Album" innan bandet upplöstes i januari 1979. Då hade man tappat Brian Chevette.
Blade försökte sig på en solokarriär men misslyckades. Han släppte 2005 boken "The Secret Life Of A Punk Rocker" (som jag verkligen skule vilja läsa!)
På Holidays In The Sun-festivalen i Blackpool 1996 återförenades Eater för ett gig, och likaså på 100 Club 2006, med TV Smith och Adverts som förband.
Eater spelade också förband åt Buzzcocks 2006, då de firade trettioårsjubiléet av sin första turné.

Singlarna man släppte:

    "Outside View" / "You" (March 1977: The Label, TRL 001)
    "Thinkin’ of the USA" / "Space Dreamin’" / "Michael’s Monetary System"' (June 1977: The Label, TLR 003)
    "Lock It Up" / "Jeepster" (October 1977: The Label, TRL 004) Also released as a 12" single (TRL 004/12)
    Get Your Yo-Yo’s Out E.P. ("Debutantes Ball" / "No More" / "Thinkin’ of the USA" / "Holland") (September 1978: The Label, TRL 007)
    "What She Wants She Needs" / "Reaching for the Sky"' (November 1978: The Label, TRL 009)

Och albumet, som jag tidigare nämnde hette "The Album" - det med myran på omslaget. 
Man har även medverkat på samlingsplattor: "1-2-3-4: A History of Punk And New Wave 1976 - 1979", och just "Live At The Roxy WC2", som nämndes ovan.
Nyligen blev jag positivt överraskad då en bandmedlem i Isobel & November från Gävle i ett samtal med mig nämnde att han börjat lyssna på Eater. Det är inte många som känner till Eater ens bland punkare! Och han är inte punkare.
Personligen anser jag att Eater var ett av de absolut bästa brittiska punkbanden, och de tog mig med storm redan från början då jag hörde dem på Roxy-plattan. Men i dag uppskattar jag dem faktiskt ännu mer. De var så unga och gjorde så mycket av så litet.
Mark P hävdade att de var i avsaknad av musikaliska idéer. Med all respekt, Mark: I beg to differ!
John Savage menade att enbart de faktum att de var unga var inte tillräckligt. Jag citerar Anti Nowhere League: So what?
Bandet skrev låten "Outside View" under en kemilektion. Bara en sådan sak! Jag satt själv och skrev punktexter på mattelektionerna på Vasaskolan i Gävle 1980. En del hamnade sedan på våra (Bizex-B:s) plattor.
Nu är det bäst jag slutar, innan jag spårar ur i något Winston Churchill-citat. Men faktum kvarstår: Bandet som tyckte att Johnny Rotten var för gammal (!) ägde, som man säger numera.

LARZ GUSTAFSSON

 

 

Eater

 


The Cortinas


Egentligen började det väl med att jag köpte boken "Punk Rock" på Tempo (numera Åhléns) här i Gävle (och nej, jag gick INTE illamående ut den gången...)
I den kunde man bl a läsa om bandet The Cortinas.
Ett brittiskt band, uppkallat efter bilen Ford Cortina.
Bandet bildades i Bristol i mars 1976. Från början spelade man r & b, men gled sedan över till att spela covers på låtar av band som New York Dolls och The Stooges.
Grabbarna pluggade fortfarande då bandet bildades och var i sextobårsåldern. Det var sångaren Jeremy Valentine som bildade bandet. En del av dem var skolkamrater.
Bandet byggde upp en stark skara av lokala fans.
Man spelade förband åt Stranglers på Roxy i London den 22 januari 1977. De spelade även förband åt Blondie och Chelsea, men innan dess var de huvudattraktionen på två gigs på Roxy i februari samt även i mars och april,  då med Models som förband.
I juni 1977 var Cortinas huvudattraktionen på Marquee och sedan spelade man förband åt band som Blondie, Chelsea och Sham 69.
Cortinas turnerade även i Storbritannien med Blondie och Television.
Cortinas' första två singlar släpptes på skivbolaget Step Forward, som ägdes av The Polices manager Miles Copeland och Mark Perry (Alternative TV, Sniffin' Glue).

"Fascist Dictator"/"Television Families" släpptes på singel sommaren 1977. och i juli samma år spelade Cortinas på The John Peel Session, som sändes i radio (BBC, Radio 1).
Senare skrev man kontrakt med CBS Records och släppte LP:n "True Romances" (april 1978). Lite poppigare och enligt min mening inte alls lika bra som debutsingeln och uppföljaren "Defiant Pose"/"Independence" (december 1977).
Den innehåller dock några hyfsade spår, som t ex "Ask Mr Waverly" och "Tribe Of The City".

Cortinas hade redan splittrats då "True Romances" släpptes.

Gitarristen Nick Sheppard började efter Cortinas upplösning spela med bandet The Spics och blev sedan medlem i The Clash 1983. Han är med på gruppens sista album "Cut the crap" som gavs ut 1985. En kort tid senare upplöstes Clash.
Den andre gitarristen, Mike Fewings hamnade i Colortapes och Essential Bop - liksom The Spics Bristol-band.
Basisten Dexter Dalwood slog sig på måleri.
Sångaren Jeremy Valentine är föreläsare på Queen Margaret University i Edinburgh och trummisen Daniel Swan bildade bokningsbolaget Swan Entertainment i San fransisco.

Det är i korta drag historien om "The Bristol Pistols", som jag skämtsamt brukar kalla dem. Det här är ett band jag verkligen tjatat om och propagerat för under årens lopp. De anser jag fortfarande att de förtjänar. 
The songs remain the same!
Och det började med en punkbok på Tempo...

LARZ GUSTAFSSON
 

The Cortinas

 
 

Usch!

Ett av de mer kända banden i den första svenska punkvågen var stockholmsgruppen Usch! som existerade i ungefär 3 år, gav ut 3 skivor och medverkade på ett danskt livesamlingsalbum från 1979. Originaluppsättningen bestod av Kicko (sång), Jojje (gitarr), Irre Terad (bas) och Nike Markelius (trummor). Den mest kända medlemmen i bandet var trummisen Nike Markelius som senare gick med i Tant Strul och numera är musiker, kompositör, textförfattare, sångerska och författare. I den här intervjun berättar hon om sin tid i Usch!

 
 
 
|
 
  Vill du berätta lite om hur Usch bildades i slutet av 1978? 
 
Vi hängde i punkgänget i Gallerian, Irre och jag, och de flesta spelade i band, det var självklart i vårt gäng och i den här tiden. Men vi upptäckte snart att det inte var så många brudar som lirade så vi bestämde snabbt att det skulle vi göra. Vi var kompisar med Grisen Skriker och hängde mycket i deras replokal så vi fick låna deras grejer till att börja med och vara där hos dem under tunnelbanan i Näckrosen. Jag hamnade bakom trummorna och Irre tog basen och så rivstartade vi bandet.
 
 
 Har du lust att berätta lite om de andra medlemmarna i bandet? 
 
Från allra början var det Irre och jag och Hasse Edström (gitarrist i Grisen) som bildade USCH. Men Hasse slutade snart och istället kom våra kompisar från Gallerian; Kicko (på sång) och Jojje (på gitarr) med i bandet. I den här sättningen gjorde vi vår första singel LTO, samt flera Sverige och Danmarks-spelningar. Sen slutade både Jojje och Kicko. Då tog Irre över sångmikrofonen och gitarristerna Toril och Essing kom med. 
 
  Er första spelning var som förband till Ebba Grön. Hur var det att spela tillsammans med en såpass känd grupp?
 
Det var såklart fantastiskt att få spela inför en sån stor publik de allra första spelningarna. Vi åkte med dem på en liten förortsturné på 5-6 spelningar samt till Uppsala. Det var stort för oss. USCH gjorde succé som deras förband.
 
 
Våren 1979 spelade ni in er första skiva, en EP med fyra låtar. Var ni nöjda med den och sålde den bra?
 
Ja vi var väldigt färska i branschen och blev delvis överkörda av skivbolaget både vad gäller produktionen och skivomslag, men visst, vi tyckte det var skitkul att få göra en platta bara två månader efter vi startat bandet. Rivstart som sagt. Försäljningssiffror har jag inte, men LTO blev en hit bland Stockholmspunkarna, kanske inte främst pga av skivan utan för att vi spelade mycket live. Alla stod och sjöng med i texten.
 
 
 Hade ni många spelningar och hur brukade ni bli mottagna av publiken?
 
Ja vi spelade ganska mycket. Både i Sverige och Danmark. Det var som det var på många punk-spelningar på den tiden, mycket bråk och röj framför scenen, ölflaskor som flög och människor som stormade scenen. Men det hörde till och vi var ett uppskattat liveband.
 
 
 Samarbetade ni med andra band?
 
Ja absolut. På den här tiden fanns mycket mindre och mellanstora scener och klubbar och ofta gick vi tillsammans flera band och delade kväll. Vi fick ju också vara förband åt både Ebba Grön och Dag Vag flera gånger.
 
 
 Vad tyckte du om andra svenska punkband vid den här tiden?
 
Det var olika såklart. Det fanns många som var bra, men Ebba Grön var bäst.
 
 
 Usch! var med på en punkfestival i Köpenhamn som sedan gavs ut på en samlings-LP. Hur kom det sig att ni kom med på turnén och vad tycker du om era låtar på skivan?
 
Jag minns inte vem som bjöd in oss, men vi spelade ju in vår andra singel i en studio i Köpenhamn så vi var väl lite uppmärksammade där och hade kontakter. Det är ju inte bästa ljudkvalitén på en skivan och jag minns inte exakt hur det låter, men vi var säkert nöjda. Det var röjigt och kaotiskt som det ofta var vill jag minnas. Kul med liveinspelningar generellt tycker jag.
 
 
1981 spelade ni in 2 singlar. Vad tycker du om dem?
 
Jag gillar alla våra singlar. Irres låt ”Ditt eget liv” från första singeln tycker jag är en av de bästa låtar vi gjorde. Hörde ”Döda djur” från tredje singeln häromdagen när någon la ut den på Facebook och den är ju riktigt bra och tidlös den med. Men den andra singeln ”Hatlåten” m.fl. (som vi spelade in i Köpenhamn) tycker jag är mest spännande rent musikaliskt/arrangemangs-mässigt. Vi var ju så himla mycket bättre på att spela på de två sista singlarna och det hörs. Men den första har en unik punkenergi och attityd som fångar den tiden väldigt bra tycker jag.
 
 
Du slutade väl i Usch! innan gruppen upplöstes och började som trummis i Tant Strul istället. Hur kom det sig?
 
Nej vi slutade alla samtidigt när gruppen upplöstes. Det rann liksom ut i sanden. Jag fick frågan från Tant Strul att vicka på trummor på en Norge-turné som deras trummis hade hoppat av, så jag repade in alla deras låtar och följde med, och tänkte först att det bara skulle vara tillfälligt, jag var ju trummis i USCH. Men USCH  rann ut i sanden i samma veva som det kändes fantastiskt roligt för mej att spela med Tant Strul. Så jag blev kvar, det kändes som en helt naturlig utmaning och utveckling för mej som instrumentalist med Tant Strul just då och det var som att hitta hem. 
 
 
Hur ser du på din tid i Usch! så här i efterhand?
 
Oj, helt underbart naturligtvis! Ett viktigt kaxigt och coolt band som jag är jättestolt att ha varit en del av. Jag hade inte varit samma människa idag utan den starten på mitt yrkesliv som musiker. De åren la grunden till min inställning till både mitt musicerande och låtskrivande. Och det mesta annat jag gör i livet också för den delen.
 
 
Vad tycker du om den första punkvågen numera?
 
Jag är jätteglad att den sammanföll med mina tonår och att jag hamnade mitt i det. Punken gav mig mod och tro på mig själv och min förmåga att skapa och vara med att förändra världen.
 

Mikael Karlsson

 

Usch! Från vänster: Nike Markelius, Kicko, Jojje. Längst ner: Irre Terad.

Kriminella Gitarrer

I början av 1978 fick jag för första gången höra den första riktiga svenska punkskivan på radio. Det var Klippangruppen Kriminella Gitarrers debutsingel "Vårdad klädsel" som lät både rå, primitiv, aggressiv och punkig. Bandet hade bildats drygt ett halvår tidigare av Stry Terrarie (sång), Mats Pettersson (gitarr), Affe Olofsson (bas) och Sticky Bomb (trummor). Initiativet till att starta en punkgrupp hade tagits av Stry, som tidigt hörde talas om punk och redan 1976 hade varit i London och sett Sex Pistols live. På den tiden var han med i bandet Riot (senare The Push) och försökte förgäves övertala de andra i den gruppen att börja spela punkrock. Det slutade med att han fick sparken därifrån och istället drog igång ett eget band som döptes till Kriminella Gitarrer efter en låt med titeln "Criminal guitars" som han hade hört med en amerikansk grupp. I slutet av 1977 gjorde Stry och de andra sin första spelning på en skolas juldisco hemma i Klippan och vid ungefär samma tidpunkt spelade man in sin första singel på en fyrkanalsbandspelare med den smått legendariske Pål Spektrum som producent. Det gick trögt med att få spelningar för gruppen och punkaren Terrarie blev ofta trakasserad av raggare så i mitten av 1978 beslöt han sig för att flytta till Malmö. Innan dess ville Kriminella Gitarrer hinna med att göra ännu en skiva med Stry på sång och därför spelade gruppen in sin andra singel "Silvias unge" som släpptes i slutet av sommaren. Produktionen som även den här gången sköttes av Spektrum var klart bättre än på debutskivan även om en del av den primitiva charmen från "Vårdad klädsel" hade försvunnit. Efter ett litet tag ville de kvarvarande medlemmarna i bandet fortsätta att spela, gruppen ombildades och Mats Pettersson blev ny sångare samtidigt som man tog med Olle Drejare (från gruppen Torsson) på gitarr och sång. Musiken förändrades nu från en ganska rå punkrock till en mer 60-talsinfluerad och popig stil. Sommaren 1979 var Kriminella Gitarrer med samlings-LP:n "Svensk pop" där de bidrog med låtarna "620415-1952 Stig Bomb" och den kontroversiella "Knugen skuk". Senare samma år gav man ut sin tredje och sista singel "36 patroner" och inte så långt efter det upplöstes bandet. Några år senare blev Sticky Bomb trummis i Wilmer X. Stry Terrarie bildade grupperna Besökarna och Garbochock under sin tid i Malmö och flyttade senare till Stockholm och blev keyboardist i Ebba Grön. Senare var han med ett tag i Joakim Thåströms band Imperiet och bildade därefter en egen grupp som kallade sig för Babylon blues. I mitten av 90-talet blev han gitarrist och sångare i det tämligen välkända bandet Problem.

Kriminella Gitarrer

 

 

 

 

 


The Killjoys

Killjoys var ett av de mest musikaliskt aggressiva banden i den första punkvågen och deras låtar brukade vara snabba och intensiva. Gruppen bildades i Birmingham redan 1976 och hade sitt ursprung i Lucy & The Lovers, ett Roxy Music-influerat band som grundades i mitten av 1970-talet. Därifrån kom Kevin Rowland (sång), "Gil" Weston (bas) och Mark Philips (gitarr). Nu lade man till Heather Tonge (bakgrundssång) och Joe 45 (Lee Burton, på trummor) och bildade punkbandet The Killjoys. Gruppen flyttade till London och fick skivkontrakt med Raw records (ett väldigt passande bolag med tanke på Killjoys sound) som gav ut singeln "Johnny won´t get to heaven"/"Naive" i juli 1977. Skivan skulle komma att säljas i 18.000 exemplar och var den bäst säljande singeln som Raw records gav ut. Samma år gav bolaget också ut en samlings-LP, "Raw deal" där Killjoys medverkar med låten "At night" och de är också med i den tyska dokumentärfilmen "Punk in London". Vid den här tiden bestod gruppen av två par, Philips och Weston respektive Rowland och Tonge och den sättningen skulle vara i ett och ett halvt år. Bandet spelade in två sessioner för John Peel´s BBC Radio 1, den första i oktober 1977 och den andra i februari 1978. Vid den senare inspelningen hade Philips och Burton blivit ersatta av Keith Rimell (gitarr och Bob Peach (trummor). Även Heather Tonge lämnade gruppen som inte skulle komma att existera särskilt länge till. På grund av motsättningar mellan Kevin Rowland och de övriga så splittrades The Killjoys 1978. Peach, Philips och Weston bildade gruppen Out of nowhere, senare kallade för Luxound Deluxe. Efter en tid försvann Weston för att efter en rekommendation från Lemmy i Motorhead gå med i hårdrocksbandet Girlschool. Rowland grundade den framgångsrika gruppen Dexys midnight runners som hade sin storhetstid under de första åren av 80-talet. Även om Killjoys aldrig hörde till de största av de tidiga engelska punkbanden så fanns det ändå ett visst intresse för dem som ledde till att bolaget Damaged goods 1991 gav ut albumet "Naive". 2002 kom också en fyralåtars-CD med demoinspelningar från oktober 1977 ut på Last year´s youth records. 

 

 


Elton Motello 

"There´s more to the picture than meets the ear"

Vi hade alldeles nyss lämnat sjuttiotalet bakom oss. Jag stod nere på Westerlunds skivaffär vid stortorget i Gävle och fingrade på CBS-utgåvan av Plastic Bertrand´s debutalbum, "An 1", (SIRE:s utgåva heter "Ca plane pour moi" och det var den jag hade hemma. Plastic Bertrand´s första LP kom 1977. Min nyfunne vän Frukt-Sid (Håkan Bertilsson) frågade mig om jag gillade Plastic, vilket jag svarade att jag gjorde. Då undrade han om jag hade hört Elton Motello. Det hade jag inte gjort. Westerlunds hade plattan. Men Håkan, som den vänlige själ han alltid varit, erbjöd sig då att banda in Elton Motellos första LP "Victim of time" (1978) åt mig. Detta efter att han förklarat att Elton Motello sjöng några av låtarna som finns på "An 1" på engelska! För oss blev detta ett mysterium. Hur hängde alltsammans ihop? Vi frågade Ola, som jobbade i skivaffären. Han hävdade att Elton Motello och Plastic Bertrand var samma person. Det skulle visa sig att den alltid vänlige och välmenande Ola hade fel. På Elton Motello´s LP "Victim of time" hittar vi alltså "Jet boy jet girl", "Get the guy", Sha la la la lee (från början en Small Faces låt) och "Pogo pogo". Plastic Bertrand´s franskspråkiga versioner av dessa är "Ca plane pour moi", "5, 4, 3, 2, 1", "Sha la la la lee (fast med fransk text) och "Pogo pogo" (fransk text). Det var nu mitt tjat om detta började. Och så småningom hittade jag en del fakta i vissa rocklexikon. Men där hävdades det ofta att det var Plastic Bertrand som spelat in originalversionerna (i alla fall av "Ca plane pour moi) och att Elton Motello sedan gjort samma låtar fast på engelska. I själva verket var det tvärtom. Men det skulle jag inte få koll på förrän senare. Så började det alltså. Jag var ett Plastic Bertrand-fan (ja, P-Nissarna, jag var och förblir ett sådant!) som fick myror i huvudet. Men historien bakom Elton Motello började givetvis tidigare än så.... Den började med ett band som hette Bastard och egentligen spelade protopunk. Precis som band som Dictators, Pere Ubu och MC5 var man med andra ord före sin tid. Bandet bildades 1974 och kom från Sussex, UK. Medlemmarna var bl a Alan Ward, sång och Brian James, gitarr (ja, just han!). På bas hade man Yves Kengen, som senare bildade punkbandet Raxola (finns på Youtube). Trummis var Nobby Goff. Så småningom hamnade man i Belgien, eftersom Alan Ward hade fått arbete där som inspelningstekniker, och Brian James drog tillbaka till Storbritannien och gick med i London SS. Senare var han med och bildade legendariska The Damned. Ny gitarrist blev Mike Butcher och bandet Elton Motello, som också blev sångarens artistnamn, såg dagens ljus. Tydligen har det funnits två trummisar i bandet som gått under namnet Nobby Goff. Det var nämligen det namn som Roger Jouret använde sig av då han blev Elton Motellos trummis nummer två. Jouret hade tidigare spelat trummor i belgiska punkbandet Hubble Bubble. Nu lämnade Jouret Elton Motello och blev soloartisten Plastic Bertrand. Tydligen upptäckt av Lou Deprijck. Elton Motello spelade in låtarna "Jet boy jet girl", "Pogo pogo" m fl som deras f d trummis , numera Plastic Bertrand, sedan sjöng in franska versioner av. Plastic Bertrand använde sig helt enkelt av den musik som Elton Motello redan spelat in och lade på fransk sång. Den som fick en hit med låten som ursprungligen hette "Jet boy jet girl" var alltså Plastic Bertrand. Och då hette låten "Ca plane pour moi". En smash hit som de flesta hört. Elton Motello fortsatte att spela och släppte ytterligare ett album med titeln "Pop art" (1980). Nu med lite mer New wave-betonad musik. Inte direkt rak punk som på första albumet. Efter detta album lades bandet ned och Alan Ward fortsatte att arbeta som inspelningstekniker i Bryssel. För att nu krångla till detta ytterligare visade det sig så småningom att det i själva verket inte var Roger Jouret/Plastic Bertrand som sjöng på vare sig "Ca plane pour moi" eller på någon av låtarna på åtminstone det första, andra och tredje Plastic Bertrand-albumet. Sjöng gjorde Lou Deprijck (numera bosatt i Thailand). Han var en av medkompositörerna till "Jet boy jet girl"/"Ca plane pour moi" (den förstnämnda hade Ward/Motello skrivit den engelska texten till). Det blev rättegång om saken. Så småningom erkände Jouret att han bara mimade i samband med tv-framträdanden osv. Roger Jouret/Plastic Bertrand har dock spelat in plattor där det verkligen är han själv som sjunger, men det kom senare. På Plastic Bertrand´s andra album "J´te fais un plan" (1978) står Alan Ward som producent. Jag fick tag på Alan Wards/Elton Motello´s e-postadress genom en iransk skivsamlare vid namn Behjan Mirhadi, bosatt i Tyskland, som jag hade kontakt med via internet. Efter mycket om och men svarade Motello på mitt meddelande, och jag var utom mig av lycka. Skrek faktiskt rakt ut. För mig var det ett stort ögonblick. Efter det har vi mejlat en del och jag skickade honom ett ex. av Bizex-B´s återföreningsplatta "Tillbaka med en smäll" (släppt 2007) som var den sista Bizex-B-plattan jag sjöng på. Hade någon sagt detta till mig 1980 hade jag säkert undrat om vederbörande var vid sinna sinnens fulla bruk. I sina första e-postmeddelanden till mig, som om jag inte minns fel kom 1999, bekräftade Motello dels att han och Plastic Bertrand inte var samma person och dels att "Jet boy jet girl" var originalversionen av "Ca plane pour moi". Och allt började med en fråga på Westerlunds i Gävle: "Har du hört Elton Motello?"

Larz Gustafsson

För dig som vill veta mer:

http://www.punk77.co.uk/groups/eltonmotello.htm

Elton Motello

   


Montrose

När jag var i elvaårsåldern så gick jag in i en skivaffär i Göteborg för att köpa Montrose´s debutalbum med samma namn. Jag hade hört skivan tidigare hos en äldre kusin och tyckte att den var riktigt bra. Till min förvåning gav mig expediten rådet att inte köpa LP:n p g a att den enligt honom innehöll alldeles för tuff och hård rock för en liten pojke i min ålder. Självklart brydde jag mig inte om hans åsikt utan köpte albumet med kommentaren att jag hade hört skivan hemma hos en kusin och tyckte om den typen av musik. Och Montrose första LP innehåller verkligen, för att vara inspelad 1973, en för att vara på den tiden ovanligt tuff hårdrock med tunga riff av gitarristen Ronnie Montrose. Gruppen bildades i Kalifornien i början av 1973 och bestod av Sammy Hagar (sång), Ronnie Montrose (gitarr), Bill Church (bas) och Denny Carmassi (trummor). Debutalbumet släpptes i slutet av 1973, blev inte någon storsäljare men kom att influera flera andra hårdrocksgrupper och har med åren sålts i sammanlagt drygt 1 miljon exemplar. Före inspelningen av det andra albumet "Paper money" 1974 insisterade Ronnie Montrose på att ändra gruppens sound så att det blev mera varierat, mjukare och mer kommersiellt. Den första upplagan av skivan sålde också dubbelt så bra som debuten och nådde plats 65 på USA´s Bilboard Hot 100 lista. Själv lyssnade jag på LP:n i en skivaffär men saknade det hårda soundet från debutalbumet och köpte inte skivan. Däremot inhandlade jag Montrose´s tredje LP från 1975 "Warner brother´s presents Montrose" fast först två år efter att det kom ut och precis som när det gäller "Paper money" så har jag aldrig tyckt lika bra om den som jag gör om "Montrose" som i mina ögon var och är en av den första hårdrocksvågens bästa album. 1976 kom gruppens fjärde LP "Jump on it" ut. Den blev inte någon succé vare sig bland kritiker eller fans och året därpå upplöstes gruppen. Tio år senare bildade Ronnie Ronnie Montrose en ny upplaga av Montrose som 1987 släppte albumet "Mean". 1997 återförenades den ursprungliga versionen av bandet på Sammy Hagar´s album "Marching to Mars". Efter en lång kamp mot en svår depression begick Ronnie Montrose självmord i mars 2012. I april året efter medverkade Sammy Hagar, Bill Church och Denny Carmassi på en all-star hyllningskonsert för Ronnie tillsammans med Joe Satriani på gitarr. 

New York Dolls

Ett av de band som betytt allra mest för den tidiga punkrocken är New York Dolls, som med sin enkla, raka och hårda rock´n´roll bl a inspirerade grupper som Sex Pistols, The Damned och Ramones. Själv såg jag visserligen bilder på N Y Dolls omkring 1974 men det var inte förrän flera år senare som jag hörde någon av gruppens låtar vilket egentligen inte är så underligt eftersom de båda Dolls album som släpptes åren 1973 och 1974 sålde ganska så dåligt, i alla fall under de år bandet existerade. Gruppen bildades 1971 med David Johansen (sång), Johnny Thunders (gitarr), Rick Nitar (gitarr), Arthur Kane (bas) och Billy Murcia (trummor). 1972 ersattes Nitar av Sylvain Sylvain (gitarr och piano) och Murcia, som omkom av en överdos heroin under en turné i England i november 1972, av Jerry Nolan (trummor). 1973 fick New York Dolls skivkontrakt med Mercury records och gav ut sitt självbetitlade debutalbum som producerades av Todd Rundgren. Skivan fick blandad, men till stor del negativ, kritik och blev inte någon försäljningsframgång. Det blev inte heller uppföljaren "Too much too soon" som släpptes året efter. 1975 präglades gruppen av ett ökande drogmissbruk och interna konflikter. Engelsmannen Malcolm McLaren, som året efter skulle bli känd som manager för Sex Pistols, tog under en tid över gruppen och försökte blåsa nytt liv i den, bl a genom att förmå medlemmarna att bära röda läderkläder på konserterna och ha en stor röd flagga med hammaren och skäran bakom scenen något som inte ökade Dolls popularitet och dessutom inte passade bandets image särskilt bra eftersom ingen av bandmedlemmarna var någon kommunist. Under en turné i Florida 1975 lämnade Thunders och Nolan gruppen. Johansen, Sylvain och Kane försökte rädda gruppen genom att rekrytera nya medlemmar men det fungerade inte och Dolls upplöstes. 1976 gjorde Johansen och Sylvain ett försök att återuppliva bandet men de misslyckades och inledde istället solokarriärer. Thunders och Nolan startade The Heartbreakers, var med på Sex Pistols ökända The anarchy tour i England i slutet av 1976 och kom till en början att mer eller mindre ingå i den tidiga punkrörelsen. Efter ett par år inledde Johnny Thunders, ofta i samarbete med Jerry Nolan, en solokarriär som bl a på grund av Thunders drogberoende aldrig blev helt lyckad. 1991 avled Johnny Thunders av leukemi och metadon och året därpå dog hans gamle vän Nolan av en hjärnblödning. 2004 lyckades den brittiske Dolls-beundraren Morrissey att övertala Kane, Sylvain och Johansen att framträda som New York Dolls på en festival i London. Konserten blev lyckad men i juli dog Arthur Kane av leukemi. Trots det beslöt sig Johansen och Sylvain att återuppliva bandet ett år senare med David Johansen på sång, Sylvain Sylvain och Steve Conte på gitarrer, Sam Yaffa på bas, Brian Koonin på keyboards och Brian Delaney på trummor. 2006 släppte de albumet "One day it will please us to remember even this". Dolls turnerade därefter flitigt och gav 2009 ut ett nytt album med namnet "Cause I sez so".